Handling
Familjen Solomon bestämmer sig för att flytta från Chicago för att ge sin rebelliska tonårsdotter en lugnare uppväxt. De slår sig ner på en nedgången solrosfarm i North Dakota och allt är frid och fröjd. Men samtidigt som renoveringen av farmen fortskrider så börjar pappan i familjen visa tecken på personlighetsförändring och en olycksbådande stämning sprider sig över den lilla farmen. Familjen börjar splittras av misstänksamhet, lögner, svek och ondska.
Mina tankar
Handlingen är ganska Skräckfilm Standard 1A:
✅ Gammalt creepy hus
✅ Familj har gått igenom svårigheter och flyttar till huset för att få en nystart
✅ Spökerier börjar hända som bara barnen ser, de vuxna märker inget och tror inte på barnen när de försöker berätta
✅ Mamman (för det är i regel mamman) upplever till slut något själv och börjar tro barnen
✅ Pappan blir mer och mer ett asshole (för det är i regel pappan) för varje scen
Fast att handlingen är förutsägbar gör inte så mycket. Jag älskar just hemsökta hus-genren och tycker mest bara det är lite kul att såna filmer alltid ser exakt likadana ut. Man ser såna här filmer för stämningen, inte för den världsomvälvande historien.
Huset i den här filmen är dessutom väldigt vackert och extremt spöklikt med mycket mörkt trä och döda klängväxter på fasaden. Till och med i de inledande scenerna i dagsljus ser det obehagligt ut.
Skådespelarna gör ett ok jobb, men de känns alla väldigt platta. Inte bara att deras karaktärer är helt stereotypiska utan det är även mycket blanka ansiktsuttryck och tomma ögon. Borde man inte få lite mer panik när ens möbler börjar flyga omkring och döda barn dyker upp i ens lada?
Spökena är å andra sidan coola. Väldigt obehagliga (gillade den som rör sig helt hackigt i taket!) och snygg spök-makeup. Effektfullt hur de visar att spökena bara ses av det minsta barnet också.
Handlingen är väldigt förutsägbar så man blir inte speciellt skrämd eller överraskad. ”Tvisten” ser man komma på flera kilometers håll. Upplösningen på slutet är också helt förväntad.
Överlag en ganska lättförglömlig film, men första halvan är lagom kuslig och det är väldigt fina miljöer. Kan tänka mig se den igen bara för det. (Och för ögongodiset i form av både Dylan McDermott och John Corbett.)
