Första gången jag läste Douglas Adams kultklassiker var jag kanske 12 år gammal? Jag sov över hos en kompis och kunde inte sova. Jag låg vaken mitt i natten och stirrade omkring mig i min kompis sovrum när ögonen landade på en bok som låg på golvet. En pocketbok med titeln ”Liftarens Guide Till Galaxen”. Jag började läsa och… det var det. Jag läste resten av natten med allt större problem att kväva skrattanfallen. Jag älskade den! Fick sakta men säkert tag på resten av böckerna i serien och är fortfarande ett stort fan.
I år fick jag för mig att läsa om serien för första gången på säkert två årtionden. Jag är 39 nu och sista gången jag läste de här böckerna måste jag ha varit under 20 så… det var ett tag sen. Jag ville även läsa dem på originalspråket engelska. (Tänker att originalet måste ju vara ännu bättre än någon översättning!)
I alla fall, nu har jag läst ut hela Liftarens Guide-serien. Igen. Och jag älskar den fortfarande. 💚👽
Det är fortfarande roligt, men på ett annat sätt. Som barn/ungdom skrattade jag åt andra saker än jag gjorde nu. Vilket iofs kan ha att göra med att jag kan engelska numera så ordvitsarna och syftnings-skämten träffade på ett annat sätt än de svenska översättningarna. Jag kunde även relatera till andra saker nu. Arthurs gnällighet inför galaxens under var lite konstig tyckte jag som ung, hur kunde han vara så ointresserad av den här nya världen som öppnats för honom? Som vuxen förstår jag till 110% hans önskan att bara få gå hem och sätta sig i soffan med en kopp te. 😂
Med det sagt, jag upptäckte ett antal lösa trådar som jag inte reflekterat över tidigare gånger jag läst böckerna. Stora delar av berättelsen som inte leder någonvart över huvud taget. Här följer de exempel jag hittat:
Jorden som ett organiskt dataexperiment för att hitta Frågan™
I första boken får vi veta att jorden egentligen är en gigantisk organisk dator som beställts av hyperintelligenta interdimensionella varelser (dvs möss) som försöker ta reda på frågan till svaret om vad som är livets mening (42, som vi alla vet). Det läggs även fram en tes att Arthur och Trillian, som jordens sista överlevare, förmodligen har Frågan i sina hjärnor. Mössen vill desperat få tag i denna och försöker, rent fysiskt, skära ut den ur Arthur.
Detta avbryts dock av tumultet när den galaktiska polisen kommer för att arrestera Zaphod. Arthur och co. flyr från planeten och sen är hela den historien avslutad. Aldrig mer under hela boken får vi höra något mer om att Arthur och Trillian förmodligen sitter på Frågan™.
Det är ett litet stycke där mössen desperat försöker komma på en egen Fråga så de i alla fall har något med sig tillbaka och hittar på How Many Roads Must A Man Walk Down. Och tydligen nöjer de sig med det för mössen gör aldrig heller något mer försök att få tag på människorna. 🤷♀️
Någon enstaka gång frågar Arthur någon om de vet vad ”42” betyder, men bara som en parentes och han får aldrig heller något svar. Jordens funktion som super-bio-dator nämns aldrig mer annat än ibland som en kort summering av vad som hänt tidigare.
Sedan visar det sig i och för sig att mänskligheten förmodligen härstammar från en grupp utomjordingar som kraschat på jorden efter att mer eller mindre slängts ut från sin egen planet. Men ändå! Det är i mina ögon ett väldigt abrupt och fattigt slut för något som känns som en gigantisk plot point.
Hela Zaphods karaktär
Zaphods historia är förmodligen den mest oavslutade i hela serien. Han är galaxens president(!!) men stjäl Hjärtat av Guld för att… vad? Det vet han inte själv. Han vet inte ens varför han ville bli president från första början. Han får reda på att någon, han själv av allt att döma, har kapat tillgången till vissa delar av hans hjärna. Det är något han döljer för sig själv.
Ok, coolt. Låter som ett riktigt spännande mysterium. Det är bara det att det snabbt mynnar ut i… ingenting alls.
Andra boken lägger mycket krut på Zaphod och hans jakt på vad han döljer för sig själv. Till slut får vi träffa Zarniwoop som kan avslöja att han måste träffa Mannen Som Styr Universum.
”Varför det?” frågar Zaphod och blir bortviftad och dumförklarad med ett ”Tycker du det ser ut som att det går bra för vårt Universum eller? Vi måste fixa det här!”
Problemet är bara att vi som läsare har inte alls fått någon information om vilket skick galaxen eller universum är i. Vogonerna är starkt ogillade, och rymdtidväven verkar mer eller mindre instabil, men det förstnämnda känns inte direkt som ett problem i proportion till att amputera sin egen hjärna för att få träffa Mannen Som Styr Universum. Och det sistnämnda verkar mest bara vara hur fysiken fungerar i den här världen. Vad exakt är det Zaphod och Zarniwoop ska fixa? Är folket förtryckt? Råder hungersnöd? Sker kontinuerliga naturkatastrofer eller är det krig mellan olika solsystem? Ingen vet.
Till slut lyckas de i alla fall hitta Mannen Som Styr Universum och det slutar bara i att Mannen svamlar om till synes helt oviktiga saker (för all del intressant, om man känner sig manad att tolka och analysera) vilket gör att Zaphod och Trillian blir uttråkade och rymmer iväg. Ingenting blir löst, galaxen är av allt att döma i exakt samma skick som den var innan, och inget av detta nämns igen.
Zaphod, som president, avvek från sin post och stal det mest osannolika skeppet i galaxen, helt utan konsekvenser. Polisen kommer efter honom EN gång, sen hör vi aldrig något mer om det. Han verkar inte ens vara efterlyst? En receptionist på Guidens högkvarter har fått höra att han är död, så det kanske är polisens slutsats? Men uppenbart felaktigt skvaller känns inte som ett tillfredsställande avslut.
Zaphod skar av tillgången till delar av sitt eget medvetande. Han berättar hur han får impulser att göra vissa saker som han inte förstår. Sin clowniga karaktär till trots erkänner han till och med hur jobbigt och påfrestande detta är för honom. Men sen då? Mår han bättre nu när han fullgjort sitt uppdrag och träffat Mannen som Styr Universum? Kommer han få tillgång till hela sitt medvetande igen? Svårt att säga för det nämns heller aldrig igen.
Faktum är att hela Zaphods karaktär bara försvinner. Med Trillian? Svårt att säga. I fjärde boken säger Ford något i förbiseende om att Zaphod lugnat ner sig avsevärt och att han och Trillian kanske fått barn eller nåt, men det är allt. Med tanke på hur mycket fokus som läggs på Zaphod och hans resa känns det som ett riktigt otillräckligt slut.
Fenchurch och varför hon svävar ovanför marken
Tredje boken inleds med stycket om en flicka som sitter på ett café och kommer på lösningen på alla världens problem. Boken säger även att detta är hennes historia.
Fenchurch beskrivs av sin bror som ”galen” vilket vi inte ser några bevis på alls. Hon beter sig fullkomligt normalt, eller så normalt någon nu kan bete sig i de här böckerna. Hon har dock problemet att hon inte kommer ihåg sin uppenbarelsen. Och även, visar det sig, att hennes fötter aldrig rör marken.
Ok, nu börjar vi komma någonstans, varför svävar hon? Spännande!
Boken har ett långt stycke om hur Arthur och Fenchurch (var får de pengar ifrån förresten?) reser till Amerika för att träffa Wonko the Sane men det leder inte till något egentligen. Han träffar ”änglar” säger han, men det nämns inte igen.
Till slut dimper Ford ner på jorden och han, Arthur och Fenchurch reser iväg med de andra utomjordingarna. De far för att titta på Guds sista meddelande till skapelsen, läser det (We’re sorry for the inconvenience) och verkar sen nöjda med det.
Men ingenting har ju egentligen blivit löst? Och vi är inte en millimeter närmare att förstå Fenchurch. Boken börjar med att peka ut henne som huvudpersonen, att det här är hennes historia, men sen blir det ingenting alls av det i slutänden. Ingen förklaring alls varför hon anses ”galen” och framför allt VARFÖR HON SVÄVAR OVANFÖR MARKEN?!
Faktum är att hela fjärde boken känns som den ena galna händelsen efter den andra som inte betyder nånting. Ingenting blir förklarat eller uppklarat. Allt är bara slumpmässigt kaos.
Vilket i och för sig är en analogi som hela Liftarens Guide-serien återkommer till upprepade gånger… Livets mysterium är ett genomgående tema, och precis som vi i verkligheten inte kan besvara frågan på vad som är livets uppkomst och mening kan inte Liftarens Guide göra det heller. Och precis som verkligheten är slumpmässigt kaos är Liftarens Guide det också.
Som sagt, jag älskar fortfarande hela serien, så det här var bara ett par punkter jag insåg under den här omläsningen. Det var för övrigt ett stort plus att läsa på engelska, ordvitsarna och de språkliga förvridningarna funkade som sagt mycket bättre! Även roligare att läsa exakt så som författaren skrev det.